Hej igen!

Vill göra ett extra inlägg.

Igår var det ett år sedan min vän Nina Ojala Larsson somnade in efter att ha kämpat mot cancertumören i hjärtat. 18 år blev hon. Det jag minns är hennes glädje och energi. Alltid ett leende, trots att hon knappt orkade öppna ögonen eller andas ordentligt så orkade hon heja på mig när jag besökte hennes rum. Hon orkade alltid göra tummen upp och ge mig och min familj mer energi. Hur är det möjligt? Jag är så glad att jag fick träffa dig och att vi hann baka pepparkakor tillsammans på Barn 3 i Umeå!

Här är en länk till en artikel som gjordes då hon somnade in.

http://dagbladet.se/personligt/1.1913074-18-ariga-nina-ojala-i-bredsand-har-somnat-in

Hejsan!

Igår fick jag åka tåg igen för första gången sen jag blev sjuk! Mina värden är helt ok och har varit stabila länge nu så jag törs åka med lite okända människor. Mamma och pappa lämnade av mig vid tåget där farmor och farfar hämtade mig. De åkte från Iggesund och sedan vänder tåget i Sundsvall och går tillbaks så det är perfekt! På söndag kommer mamma och pappa ner och hämtar mig.

Jag var såå lycklig, pratade med alla på tåget, frågade vad allt var för något och farfar skickade bilder hem till mamma och pappa. Knepigt hur så små saker kan vara så stora!!

Jag fastnade med mina slangar (cvk:n) när jag badade igår så blodet rann men det gick bra och har redan läkt fint. Slangen har inte rört på sig innanför skinnet utan det blev bara ett ytligt sår.

kram kram