Hej!

Eftersom Holger är bortrest idag så tänkte jag som mamma passa på att ta över bloggen idag. Jag vill skriva lite från mitt perspektiv...

Att få beskedet om att Holger var sjuk går inte att beskriva. Allt stannar, det går inte att ta in, inte att förstå. Det är nästan inte förrän nu jag kan reflektera och förstå mer av det som hänt, att det faktiskt har hänt, att min lilla pojke varit så nära döden och kämpat sig tillbaks. Genomgått en fruktansvärd behandling som jag bara kan försöka sätta mig in i hur det känns. Det är nog tur att jag inte just i den stunden kunnat förstå hur hans kropp mått, hur ont han haft och hur han kämpat varje sekund de elaka cellgifterna åkt genom hans kropp. Då skulle jag aldrig kunnat stå pall och varit stark…och stark måste vi vara, för Holger.

Men vilken kraft barn har. De är så mycket starkare än vi någonsin kan tro, klarar så mycket mer och gör det med en självklarhet som många vuxna inte har kvar. Med denna kraft har han och kommer han att fortsätta bekämpa cancern för att han ska bli frisk. Och det är just Holger som gett både mig, pappa Stefan och alla runt ikring oss kraften att kämpa när det varit som tyngst. Inget annat finns, det är bara försöka hänga med i det som händer och hålla näsan över vattenytan så gott det går. Försöka förstå läkarens förklaringar, provresultat mm. Allt är till en början en soppa men efter en tid tror man nästan att alla vet vad trombocyter och vita blodkroppar är och hur de fungerar i kroppen  

Är det något jag vill ge alla så är det en tanke om att uppskatta det vi har, även i det lilla. Jag har genom att blogga ur Holgers perspektiv alltid kunnat hitta något positivt som hänt under dagen, även om han haft en jättejobbig dag så kanske han lekte några sekunder med någon bil, eller skrattade någon gång under en film eller så…det har varit bra för mig att få hitta de stunderna och sätta fokus på dem.

Det som hänt Holger och vår familj önskar jag inte att någon behövde gå igenom...men nu när vi står här så tänker jag ändå att jag faktiskt fått två år med mina barn.

Det här var en liten reflektion som jag ville göra till er som följt oss på den här bloggen. Det känns bra att kunna dela med sig av våra upplevelser och samtidigt känner vi ett stöd genom att människor läser bloggen. Vi har fortfarande en bit kvar. Holgers behandling är klar i maj 2012, vilket jag 2009-11-04, när vi fick diagnosen, tyckte kändes som en evighet. Men nu kan vi se slutet och vi kan leva ett ganska normalt liv trots behandlingen. Sen kommer så klart oron för recidiv… d v s återfall…men det har vi bestämt oss för att det inte ska bli något.

Sköt om er!

kram