Hej!

Nu är Holger i Resele så nu passar mamma och pappa på att ta över bloggen igen. Tänkte att det kunde vara roligt för er som följer bloggen att veta lite mer. Inte för att vi vet riktigt vad vi ska skriva men..tänkte att vi kunde berätta lite mer om vilka vi är och hur vi har det.

Idag har vi det ganska bra men det är fortfarande mycket att jobba på. Tänkte berätta lite om de senaste åren egentligen. Det var år 2006 på hösten som jag (mamma Maria) och Stefan började bygga vårt hus. Vi hade länge drömt om att bygga eget och nu hade vi hittat en tomt där vår dröm skulle bli verkligehet. Det var skog på tomten och vi planerade att göra allting själv så vi började med att såga ner alla träd för hand och frakta bort dem med skottkärra o s v. Det som hände var att jag, Maria, föll ihop efter tre veckor, jag kunde inte andas...fick ingen luft, inget syre och ont i bröstet, allt snurrade och jag förstod inte vad det var som hände. Jag ringde läkaren och fick komma in till akuten. Där gjordes alla möjliga kontroller men inget fel hittades. Jag fick åka hem men orkade fortfarande inte ta mej ur soffan..trycket över bröstet blev allt värre och efter någon vecka fick jag kontakt med en läkare igen som började ställa en massa frågor och jag bröt ihop då det visade sig att jag "gått in i väggen". Utmattad...jag ville inte att det skulle vara så men så var det. Jag hade panikångest och hamnade i en depression. Via hälsocentralen fick jag hjälp hos en kurator, där jag fick jobba med min självkänsla mm. Det blev en vändning i mitt liv.

Stefan kämpade på med huset, jobbade heltid som snickare och var sedan hela kvällarna och byggde på vårt hus, det som vi skulle bygga tillsammans, men iom min sjukdom kunde jag inte ens ta mig ur soffan så Stefan blev ensam med ansvaret. Inte bara ansvar för husbygget utan även för att hjälpa mej. Rätt som det var klarade jag inte att vara själv utan ringde i panik till honom och varje gång åkte han hem till mej, stöttade mej och hjälpte mej. Sedan tillbaks till bygget för att få klart så vi kunde flytta in. Vi hade ju inget eget boende heller under den här tiden utan flyttade runt till olika ställen vi fick låna så vi längtade efter ett eget hem.

Så snart jag började må lite bättre ville vi skaffa det där barnet vi pratat om och längtat efter. Jag blev gravid och sedan kom Holger. Vi var trötta men lyckliga, vi hade precis flyttat in i vårt hus och vi älskade det. Det var såå fint och vi trivdes och trivs fortfarande såå bra.

Holger sov dessvärre inte alls bra på nätterna så det blev en tuff tid. Vaknätterna löste av varandra, vi försökte turas om men det slet mycket på oss. Men så kom tiden då Holger skulle börja på Dagis och jag skulle börja jobba lite. Jag hade börjat arbeta lite tidigare men inte kommit upp till mer än 50 %. Nu skulle jag jobba 80 % och Stefan 100. Det kändes jättebra. Inskolningen på dagis gick bra, Holger trivdes och vi kände oss trygga med personalen. Men det gick inte mer än en månad så började Holger bli sjuk hela tiden, fökyld  och det ville inte gå över..han hostade så han kräktes och vi var till läkaren flera gånger. På vårdcentralen gjordes en snabb undersökning varje gång vi kom dit. En titt i halsen och kände på körtlar och konstaterade att han kunde behöva pencillin. När det inte hjälpte fick vi ett annat pencillin. Ärligt talat så var läkarna inte alls särskilt intresserade av att lyssna på oss och de var rätt hårdhänta med Holger som grinade och var jätteledsen efter varje undersökning. Tillslut åkte vi till barnkliniken där det var helt annorlunda. Där lyssnade man på oss, var försiktiga med Holger vid undersökningarna...undersökte snutten först och så...Holger blev glad och tyckte det var roligt med sjukhuset. En sköterska som heter Anita tog hand om Holger och oss och gjorde det med en sådan värme och erfarenhet. Hon har gått i pension nu men hon är saknad!!

Här fick vi veta att Holger har leukemi och resten vet ni ganska mycket om...

...men det ni kanske inte vet är hur vi som föräldrar haft det. Holger blev en helt förändrad av alla mediciner och cellgifter...vi bar honom ständigt under första halvåret...15 kg vägde han under den värsta kortisonbehandlingen...han tappade håret, var vaken massor på nätterna...grät av smärta och obehag. tack gode gud för morfin mm!! Vi försökte turas om och ta varannan natt, turades om på sjukhuset där vi spenderade mycket tid. Mitt i allt det här ska man också försöka vara förälder, som till vilket barn som helst. Säga nej, uppfostra så gott det går, uppmuntra utveckling...vara stark för Holger, leka med hans bilar, titta på samma tecknade film tusentals gåner :)  Efter den värsta tiden när vi började kunna slappna av lite rasade Stefan ihop. Han var deprimerad och utmattad efter de tuffa år som varit. Jag var nu gravid med Alva och visste inte hur det skulle gå. Vi försökte göra upp en plan för att Stefan skulle få återhämtning och ta sig ur depressionen, samtidigt som det fortfarande var många sjukhusbesök med Holger och några högdosbehandlingar kvar. Det har gått ganska bra får man väl säga. Vi har alltid försökt hitta positiva saker och levt så mycket det går...men man klarar inte hur mycket som helst. Tack och lov har vi fått bra hjälp från sjukvården! Utan den vet jag inte vad vi hade gjort. Vi har så klart fått en massa hjälp också av nära och kära.

Nu mår vi ganska bra och börjar hitta en fungerande vardag. Vi vet fortfarande inte hur allt ska sluta men det vet ju ingen...en dag i taget...CARPE DIEM som ni säkert hört...fånga dagen!! En sådan text hänger nu innanför vår dörr och påminner oss.

Ikväll ska jag och Stefan bada lite tunna och bara ta det lugnt...lilla Alva somnar ju klockan sju så det är bra..:)

  Ett så fint kort sen farfar var på besök!  

kram kram från mej och Stefan

 

Camilla

26 juli 2011 23:14

Fina, duktiga ni!! De bästa föräldrar som Holger och Alva kan ha!! Kram till er alla!!

 

Molly o Kicki

27 juli 2011 18:39

Hej fina ni!
Sitter här med Molly som säger jag vill se mer på Holger o Alva och deras farfar.=) Otroligt gripande att läsa om er tuffa tid.Vill bara tala om att ni är underbara föräldrar till underbara barn.Kram kram

 

Sara Öberg

27 juli 2011 21:43

Fy fasen vad ni gått och går igenom. Ni är otroligt starka !! Önskar er all lycka i framtiden, kram kram !!!

http://If

 

Systeryster

28 juli 2011 17:43

Mina hjältar :) Man glömmer nästan bort hur mycket ni gått igenom eftersom ni hittar nåt positivt i allt. Stor kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej!   I föra veckan förlorade vi plötsligt min farmor. Vi saknar henne mycket och på fredag är det begravning. Vi har skrivit några rader till henne.   Vi hann aldrig säga farväl och adjö vi trodde inte att du redan skulle dö. Men vi vil...

Hej!   Nu är det bara några dagar kvar tills vi åker mot Bangkok och flyget hem. Vi åker tidigt på morgonen och är i Bangkok över dagen så vi får oss en liten överblick kanske av staden. Men helst är vi här och tar det lite lugnt med bad och god ...

Hej! Tiden går så fort här borta! Dagarna flyger förbi, vi badar, åkter moppe till lite olika ställen och igår var vi på en dagsutflykt till en stor park. Där fanns elefanter, sköldpaddor och annat skoj! Vi var på en show med elefanterna och sedan ...

Hej!   Igår var vi på utflykt, vi åkte till en ö där vi fick snorkla och titta på fiskar. Det var superhäftigt, tillslut vågade jag åka ut långt ut i vattnet och där fick jag titta på en massa skoj! Vi har träffat en hel del familjer här så några...

    Hej! Nuär vi iThaland. Vi har varit här en vecka och ska vara några veckor till! En hel månad ska vi vara kvar. Det ska bli så härligt! Vi har hyrt ett litet hus som ligger tillsammans med flera andra hus i ett nybyggt område i Ban Phe. Det ä...